Den som väntar på nåt gott...

Var är du lilla bebis och när vill du komma ut och mysa med dina förväntansfulla föräldrar??

Jag börjar så smått förstå frustrationen med att gå över tiden. Mycket sitter nog i att man genom hela graviditeten fokuserar på ett datum - dagen D - då bebis ska komma ut. Barnmorskorna fokuserar på det, släkt och vänner fokuserar på det och inte minst vi, fokuserar på det. Problemet är bara att när denna dagen kommer och sedan passerar och man fortfarande sitter här, utan en bebis på bröstet, kan man inte låta bli att fundera över om den överhuvudtaget kommer att komma ut någon gång!

Hela graviditeten har jag haft inställningen att ta det som det kommer och det har varit otroligt nyttigt. Framförallt eftersom jag på så vis har kunnat fokusera bra på skolan och inte blivit distraherad av allt kring graviditeten eller allt som måste förberedas. Det har jag försökt skjuta framför mig tills dess att jag var helt klar och ledig från allting. Nu när jag varit hemma i snart en månad och i stort sett inte gjort någonting alls börjar det kännas ganska långtråkigt att inte bebisen är här än. Idag är vi 2 dagar över tiden och jag har fortfarande inga speciella känningar. Ibland luras kroppen lite och man får upp förhoppningarna, men det klingar alltid av efter en stund och återigen är det "lugnt hav".

Det som tröstar är att jag mår så himla bra. Jag tar det lugnt, läser böcker, solar på balkongen och vilar upp mig. Vi har haft riktigt fint väder senaste veckorna och det gör gott för humöret! Dessutom vet vi att för varje dag som går så kommer vi närmare dagen då vi får träffa vår lilla bebis. Det är en häftig känsla som vi aldrig kommer att få uppleva för första gången igen!

Puss och kram på er! ♥



graviditeten, perspektiv | | En kommentar |

Allt du vill veta om min graviditet, del IV

Resa som gravid
Det är ju inte okänt att jag rört på mig mycket denna graviditet. Jag har lyckats täcka en hel del mil och tänkte att det vore lite roligt att skriva ett kort avsnitt om hur det varit att resa som gravid och vad jag haft i åtanke under de olika resorna. Så här kommer det!

Berlin
Vid årsskiftet begav vi oss, som bekant, till Berlin för att fira vår 5-årsdag. Själva resan gick utan problem då flygtiden var kort och transferen enkel. Jag var endast i omkring vecka 14, så själva kroppen hade inte förändrats mycket, bortsett från att jag var lite mer andfådd än vanligt. Vi promenerade mycket mycket - säkert flera mil vissa dagar, vilket gjorde att jag såklart var mer utslagen än normalt. För att klara det på bästa vis såg vi till att vila, ta många pauser och fika mycket för att hålla humöret och blodsockret uppe. Jag hade ju som tur var precis blivit av med illamåendet! Yay! Det var en riktigt härlig resa i en stad som vi båda gärna skulle återvända till (gärna vid ett varmare tillfälle!).

Fjällen
I omkring vecka 22 åkte vi med Fredriks familj till Hamrafjället för att åka skidor. Det var jätteroligt, då jag insåg att jag ju inte åkt skidor på flera år! Magen hade i denna vecka växt så pass mycket att jag var tvungen att införskaffa mig ett par nya täckbyxor! Smårund och lite smått osmidig klarade jag mig trots allt bra i pisterna. Jag var lite fegare än vanligt (jag är vanligtvis väldigt feg) och tog det rätt lugnt för att inte riskera att ramla eller bli påkörd. Jag var inte i backen hela dagarna alla dagar, utan tog det i egen takt och var faktiskt väldigt nöjd över att kunna åka skidor trots att mer än hälften av graviditeten passerat. Tror till och med bebisen tyckte det var rogivande att swisha ner för backarna!

USA
Den största och framförallt mest krävande resan under graviditeten var självklart USA-resan. Den var bestämd långt i förväg och som tur var fick jag precis åka utan att behöva något läkarintyg - som man för de flesta flygbolag behöver efter vecka 27.

Under själva flygresan, som varade cirka 10 timmar vankade jag mycket fram och tillbaka i gången. Familjen satt utspridd på lite olika ställen, vilket var skönt för man kunde promenera emellan och socialisera. Dessutom var stödstrumporna en gudagåva, då fötterna klarade sig helt från att bli svullna trots att jag satt ner så länge. Hemresan var däremot inte lika smooth, då det var enormt turbulent och jag mådde konstant illa i 11 timmar. Inte kul!

I USA var det en del saker som jag var extra uppmärksam på. Framförallt att undvika dricksvattnet till varje pris. De blandar gärna ut drickor och juicer med kranvatten men jag lärde mig detektera det genom klorsmaken ganska tidigt. Hade även tagit med mig probiotiska tabletter, som funkade bra! Dessutom såg jag även till att få all mat ordentligt stekt och åt endast på resturanger som såg lovande ut eller som fått bra recensioner. (Mina bröder himlade mååånga gånger med ögonen åt hur kräsen och jobbig jag var...)

Över lag var resan inte direkt jobbigare än vad den varit ifall jag inte var gravid. En del småsaker, så som att smörja in sig ordentligt med solkräm för att undvika fula pigmentförändringar, att alltid ha bäckenbälte när vi skulle promenera långt samt att byta mellan en rad olika fotvänliga skor var saker som jag tänkte lite extra på. Fredrik var bra och stöttade mig till 100% när humöret gick upp och ner - som det bara kan göra när jag är kring min familj. Han ska ha en guldmedalj!


Det fina resesällskapet på Coronado Island (-maamie bakom kameran)


Resa med bil
Inte bara i USA (där vi täckte mer än 200 mil) har jag åkt bil. Vi har varit en del svängar upp till Sundsvall och Övik under graviditeten. Den senaste så pass nyligen som i vecka 38. Jag har dessutom kört mycket själv, till och från skolan varje dag osv. Det har varit jättebra att ha bil eftersom jag vissa dagar haft jobbig ischias och inte kunnat gå långa sträckor. (Cykla var inte ett alternativ efter vecka 25 eftersom magen tar i låren och det dessutom kan vara rätt farlig trafik här i Uppsala).

Vi införskaffade tidigt ett gravidbälte, som varit perfekt när vi åkt längre sträckor. Det gör att bältet ligger under magen och man slipper sitta och hålla det på plats, eftersom bältet annars åker upp hela tiden. Vi har inte behövt ta fler kisspauser än vanligt, då jag varit ganska lugn på den fronten. Däremot har jag sett till att alltid kunna sträcka ut benen fullt för att kunna ändra position på höfterna. Det blir ju som ni förstår, lite extra belastning där när man sitter länge. Har tyckt att det varit riktigt roligt och skönt att åka bil så pass mycket som vi gjort!

Slutligen
Kanske kunde jag ha misstänkt att det inte skulle bli ett så kort inlägg trots allt... Nåväl. Jag tycker det var lite roligt att skriva om i alla fall, eftersom jag nog innan hade tänkt att det inte skulle bli så mycket resande under graviditeten. Det har ju visat sig att det går utmärkt, i alla fall för mig (denna gång) och jag skulle mer än gärna göra om alltihopa! Med bebis blir det nog en helt annan grej - men jag är öppen för utmaningen!

Puss och kram ♥
graviditeten, perspektiv | | Kommentera |

Allt du vill veta om min graviditet, del III


Kroppen som förändras

Jag har sedan unga år haft en ganska kass självbild. Sällan har jag tittat mig i spegeln och verkligen känt mig helt nöjd med det jag ser. Mycket har att göra med samhällets normer men också min egen perfektionism, som ständigt ekar i huvudet att jag kan bättre...

Många tycker nog att den kroppsliga förändringen som sker i och med en graviditet kan vara ganska jobbig. Speciellt om man haft trubbel med vikt och självbild tidigare. Jag å andra sidan har aldrig älskat min kropp mer! Redan från från första lilla bulan i vecka tjugo har jag fått en enorm respekt för min kropp och för vad den just nu åstadkommer. Den bygger ju trots allt en liten människa - hur häftigt är inte det?

Jag har inte gått upp så mycket i vikt. I vecka trettioåtta har jag landat på omkring tolv kilo, vilket vanligtvis är precis i underkant för någon med normalt BMI. Det skiljer sig såklart väldigt mycket, men jag som i vanliga fall har lätt att lägga på mig kilon lite här och var är ändå otroligt glad att all denna vikt gått direkt till magen.

Än så länge har jag inte samlat på mig vatten, vilket är skönt då det innebär några färre kilon att bära på. Speciellt när det precis varit värmebölja i Uppsala! Någonting som var jobbigt i början var att huden kliade ganska mycket när den töjdes. Fredrik har sedan några veckor flitigt smort den med Therapy från Lush, vilket jag tycker gjort underverk. Navelpiercingen fick jag dock slopa tidigt och det går ju inte att komma undan det fula märket som blir. Tänker att det bleknar med tiden.

Det dröjde fram till vecka trettiofem innan bristningarna kom. Det är egentligen inte bristningar jag har, utan mer synliga blodkärl till följd av den enorma växtspurten som magen gjort de senaste veckorna. Till en början var det lite jobbigt att hantera, eftersom jag klarat mig undan så länge. Det faktum att ungefär nittiofem procent av alla kvinnor får någon typ av hudbristning lugnade mig i min ångest. Det är ju trots allt ett litet pris att betala, kan jag tycka nu, när man ska få en gåva så stor som livet.

Puss & kram ♥
Upp