Den som väntar på nåt gott...
Jag börjar så smått förstå frustrationen med att gå över tiden. Mycket sitter nog i att man genom hela graviditeten fokuserar på ett datum - dagen D - då bebis ska komma ut. Barnmorskorna fokuserar på det, släkt och vänner fokuserar på det och inte minst vi, fokuserar på det. Problemet är bara att när denna dagen kommer och sedan passerar och man fortfarande sitter här, utan en bebis på bröstet, kan man inte låta bli att fundera över om den överhuvudtaget kommer att komma ut någon gång!
Hela graviditeten har jag haft inställningen att ta det som det kommer och det har varit otroligt nyttigt. Framförallt eftersom jag på så vis har kunnat fokusera bra på skolan och inte blivit distraherad av allt kring graviditeten eller allt som måste förberedas. Det har jag försökt skjuta framför mig tills dess att jag var helt klar och ledig från allting. Nu när jag varit hemma i snart en månad och i stort sett inte gjort någonting alls börjar det kännas ganska långtråkigt att inte bebisen är här än. Idag är vi 2 dagar över tiden och jag har fortfarande inga speciella känningar. Ibland luras kroppen lite och man får upp förhoppningarna, men det klingar alltid av efter en stund och återigen är det "lugnt hav".
Det som tröstar är att jag mår så himla bra. Jag tar det lugnt, läser böcker, solar på balkongen och vilar upp mig. Vi har haft riktigt fint väder senaste veckorna och det gör gott för humöret! Dessutom vet vi att för varje dag som går så kommer vi närmare dagen då vi får träffa vår lilla bebis. Det är en häftig känsla som vi aldrig kommer att få uppleva för första gången igen!
