Ett undantag, en regel, så börjar leken
Jag är lite av en perfektionist. och kanske skulle jag kalla det kontrollbehov. prestationsångest... jag vill inte göra någonting som inte resulterar i ett perfekt resultat. jag vill inte slösa energi på någonting som inte blir som jag har tänkt. och jag tänker alldeles för mycket. för mycket för att kunna orka med. för mycket och för orealistiskt för att uppnå.
det svåraste, tror jag, är att veta att jag kan så mycket bättre. men jag orkar inte. jag orkar inte vara bäst på allting. jag har helt enkelt inte energi längre. lusten att vara perfekt har långsamt avtagit ju mer medveten jag har blivit om att ingenting är perfekt. ingenting kommer någonsin vara perfekt - inte heller jag.
men hur släpper man på kontrollen? ångesten som uppstår när man inte lyckas så bra som man tänkt. för om man inte kan vara bäst, varför ska man då kämpa? fallet är mycket lägre, förlusten mycket mindre om man inte ens försökt, inte ens ansträngt sig. men vad skulle det bli av mig då? vad skulle det bli kvar av mig då?